Klipp från Göteborgs-Posten 25 juli 2011

Minns tragedin

på Atlanten

Den 25 juli 1956 klockan 11 på kvällen satt Sten Johansson i utkiken på M/S Stockholm och såg hur ett fartyg girade och hamnade rakt framför hans fartyg.

– Det här går inte, tänkte han innan han hörde det skärande ljudet av metall.

Fartyget var den italienska lyxkryssaren Andrea Doria. Inom 12 timmar skulle hon ha sjunkit och de flesta av de över 1 200 passagerarna blivit hämtade i livbåtar från M/S Stockholm, kryssaren Ile de France och några andra lastfartyg. Totalt omkom 51 passagerare, 46 av dem dog i sina hytter när Stockholms stäv gick in under Andrea Dorias brygga. Fem besättningsmän på Stockholm som hade hytter i stäven omkom då stäven trycktes ihop och blev mer än 15 meter kortare. Sten hade alltid velat bli sjöman.

– Mamma och jag hälsade på pappa när han lastade kol på kryssaren Fylgia under kriget. Jag var sex år och tyckte det verkade jättespännande. Dessutom bodde vi i Onsala där det alltid pratas sjö. Sjöbefälsskolan krävde 3 ½ års praktik och Sten började redan sista sommaren i realskolan. Efter realen blev han befälselev på M/S Sunnanland, gick på Levanten i ett knappt år innan han i februari 1956 bytte till M/S Stockholm, ett kombinerat last- och passagerarfartyg som gick på New York.

– Det var nytt och modernt och hade utrustats med stabilisatorer, det första svenska fartyg som installerade sådana.

STEN VAR ALLTSÅ EN GANSKA så erfaren sjöman om än bara 18 år den där kvällen i utkikstunnan 30 meter över havsytan.

– Jag och två killar till hade passet från 8 till 12. Inte anade vi att vi skulle få jobba 36 timmar i sträck. M/S Stockholm var på hemväg från New York och hade efter omkring 10 timmar kommit till Nantucket utanför New Foundland.

– Det var månljust och helt lugnt. Plötsligt ser jag ett ovanligt starkt ljus 20 grader babord. Jag ringer ner till styrman som redan sett fartyget. Vi girar åt styrbord. Plötsligt girar den mötande så att den upplysta styrbordssidan ligger mot oss och jag förstår att det kommer att smälla. Det flög gnistor överallt. Det skärande ljudet av metall och skrot var öronbedövande.

– Andrea Doria hade kommit med hög fart och tog med sig en stor del av vår stäv. Vi studsade mot fartyget  ytterligare en gång. Det var hemskt att höra ljuden från de besättningsmän som haft sina hytter i stäven och nu fastnat ohjälpligt. En man lyckades de få ut. Han var alldeles grå – och vi förstod snart att det var grå från färglagret. Han hämtades i helikopter, men avled senare på sjukhuset. färg

ANDREA DORIA FICK SNABBT svår slagsida. Frågan var nu hur det hade gått med Stockholm. Fartyget var byggt i nio sektioner. Man kunde klara två vattenfyllda sektioner, men inte fler.

– Jag fick gå ner under däck och stänga alla ventiler för att hindra att vatten skulle tränga in om vi skulle få slagsida. Det var minst sagt obehagligt. Jag vadade till knäna i vatten och visste inte om det bara var alla sprinklers som gått igång och vattenledningar som gått sönder eller om det läckte in. Det tog tre timmar innan vi kunde konstatera att alla skotten hade hållit.

Nog måste ni ha varit rädda?

– Nej, det var inte den känslan. Det gällde bara att jobba. Det fanns ingen tid att tänka på annat.

EFTER VENTILERNA FICK STEN ansvar för en av livbåtarna som skulle föra ombord 50 nödställda till M/S Stockholm. Evakueringen gick i stort sett bra trots att Andrea Doria lutade så mycket att endast hälften av hennes livbåtar kunde användas.

– Det mest tragiska var mannen som ropade något på italienska från däck och sedan plötsligt kastade ner sin lilla dotter i båten. Han hade förstås bett oss ta emot henne, men ingen hade förstått och flickan slog sig så illa att hon senare avled. Stockholm låg kvar tills Andrea Doria sjönk 11 timmar efter krocken.

– Märkligt nog hade jag utsiktsvakten då också, så jag fick se både början och slutet från parkett.

Det var hemskt att

höra ljuden från

de besättningsmän

som haft sina hytter

i stäven

Bild: PRIVAT
SVÅR SLAGSIDA. Andrea Doria på väg att sjunka.

Hon lade sig helt på sidan och dök sedan med fören först. Det sista vi såg var aktern och namnet Andrea Doria, Genua. Havet bubblade som om det kokade och föremål av alla slag från däcket och innandömet flöt omkring. Sammanlagt kom 570 av Andrea Dorias över 1 200 passagerare över

till Stockholm plus dessutom 245 av besättningsmännen.

– Vi hade 1 317 människor ombord, bara livbåtar för 800 och ett illa skadat fartyg. Vi bad Ile de France om eskort till New York, men de ville hellre passa sin tidtabell. Jag behöver väl inte säga vad vi tänkte om det?

Väl i New York väntade ett enormt uppbåd av ambulanser, poliser, nyfikna människor och journalister.

– En del försökte till och med klättra uppför relingen för att få förstahandsuppgifter.

STOCKHOLM LÅG PÅ VARV till slutet av november och Sten och kompisarna fick måla om båten. Sedan var det dags för hearing – det gällde för respektive rederi att hitta syndabocken.

– Fyra tuffa italienska advokater pressade oss hårt för att vi skulle baktala vår styrman. Jag förstod senare att mitt vittnesmål varit till stort stöd för honom och det är jag glad för.

Målet gick senare till förlikning där var och en tog sina skador. Stockholms reparation kostade 1 miljon dollar och Andrea Doria var värd 40 miljoner och totalförlist. Man kunde tro att den ödesdigra resan skulle ha avskräckt Sten från sjölivet. Men inte så – inte ens när han på hemväg med Kungsholm råkade in i en orkan och 55 sekundmeters vindbyar. Nya lastbåtar förde till Australien, runt Sydamerika och norra Europa tills en dag en man från kronofogden väntade i Frihamnen. Sten hade inte mönstrat! Det blev lumpen i 15 månader.

– Och under tiden i land träffade jag Marianne som inte ville gifta sig med en sjöman. I stället för havet blev det teknisk aftonskola och många år i den nya datavärlden. Men det är en annan historia. Jo, nog har Sten saknat sjön.

– I många år längtade jag ut varje vår.

Spåren efter katastrofen då?

– Faktum är att innan boken Algot Mattsson skrev till 30-årsdagen hade jag knappt tänkt på det, men då började jag bli intresserad och läste de böcker som behandlade ämnet. De senaste fem åren har jag fått förfrågningar om föredrag och det är ju roligt. Men jag kan inte säga att det påverkade mitt liv. Livet går ju hela tiden vidare och det blir hela tiden nya saker att tänka på och problem att lösa.

Källa: Göteborgs-Posten